skrämde den dem med nytt ljus, och de stängde in sig i spiselvrån.
Törres hade svårt att följa med, då prästen blef ifrig, men han lyssnade i alla fall uppmärksamt på hvarje ord.
— Jag var själf mycket religiös den tiden, — fortsatte Opstad, men häjdade sig strax, — det vill säga jag är det inte mindre nu, men på ett annat sätt, förstår ni?
Törres förstod det mycket väl, och den andre återtog:
— Därför plågades jag också mest af prästen.
— Var han då med?
— Ja, han var den allra värsta, ty han kunde egga upp både sig själf och andra, så att kvinnorna blefvo likasom tokiga, och förde hans ord vidare, samt fördömde böcker och människor, som de kände blott till namnet. Jag sade aldrig ett ord, men en gång steg jag upp och gick ut ur rummet. Det var nog; jag blef afskedad såsom misstänklig, och kom till Christiania för att svälta och krypa fram till prästexamen.
— Men ser ni lärdom behöfdes det därtill, — sade Torres småleende.
— Lärdom! utbrast Opstad och reste sig ifrigt. — Tvång och förmörkelse! det vill säga Guds ord fingo vi nog lära rent och obesmittadt.
I dessa snabba öfvergångar var han lika inöfvad som en cirkushäst, som slår öfver i en annan gångart utan befallning, endast i följd af en förändring i musiken, och Törres antog å sin sida en lämplig min hvarje gång „prästen“ stack fram. Det var likasom en tyst öfverenskommelse
