140
märkte att han ville återföra henne till herr Jessen, föreföll det henne rent af omöjligt; det skulle hon säga honom följande dag.
Men både dagen därpå och många andra dagar samlade fröken Thorsen förgäfves sitt mod, han genomskådade henne, och förde henne hvart han ville. Det var en förskräcklig tid för henne, då herr Jessen osäkert och feberaktigt började närma sig henne. Han måste ju veta alt! De hade ju icke ens gjort sig den mödan att dölja det. Och nu kom herr Jessen, som viste alt, och Törres hjälpte till. Åter var hon hjälplös mot dessa tvänne män, men mera än någonsin förut.
Emot herr Jessen uppträdde Törres nu såsom en allvarlig kollega, som talade om huru ledsamt det var att de båda, som voro de enda i staden, som förstodo sig på handel, skulle slita ut sig i en onyttig konkurrens. Hvarken Brandt eller Cornelius Knudsen dugde till någonting; nej, man borde slå sig på någon viss specialitet, sade Törres.
— Men de stora magasinerna, — invände Jessen.
— Passa inte för oss, — svarade Törres kort och säkert.
Men herr Jessen var en försiktig karl, hvad penningar beträffade. Han hade sparat något, han också; men att anlägga en stor affär för siden, sammet, möbeltyger och mattor, såsom Törres rådde honom till, föreföll honom altför djärft.
Törres nöjde sig emellertid icke med råd och uppmuntran; han förmådde också bankodirektören att intressera sig för denna nya kraft. Bankodirektören hade nämligen i sitt hus en dyr butik att
