hyra ut, och den fann han alldeles lämplig för herr Jessen.
Banken stod således öppen för en begynnande kredit. Törres sade att han nog skulle kunna inskaffa ett lån, och så snart Jessen hade börjat lyssna till alt detta, blef han strax öfverlupen af profryttare, som önskade honom lycka och bjödo ut åt honom alt hvad han ville ha.
— När du nu etablerar dig, så blir det väl också allvar af kurtisen med fröken Thorsen, — sade Törres en dag.
Anton Jessen rykte till och såg på honom för att utröna om det var skämt. Men Törres fortsatte helt oskyldigt:
— Hon är obetingadt den förnämsta i sin branche här i staden.
— Jag skulle ogärna vilja att min hustru stod bakom disken, — sade herr Jessen.
— I alla fina butiker i Paris står hustrun, då hon är vacker, bakom disken, — sade Törres. Och han märkte att hans plan började realiseras.
— Då skulle det ju bli slut på det myckna pratet, — tillade Törres och reste sig, emedan det ringde på hans tamburklocka.
— Hvad menar du? — frågade Jessen villrådig.
— Du har naturligtvis också hört att det pratats om fröken Thorsen och mig; då man står i samma butik, heter det ju så lätt att . . . men det är bara prat. . . .
Törres gick för att öppna.
Anton Jessen kände sig alldeles förbryllad. Han viste att Törres ljög, men hvarför kunde han
