148
skull stodo öppna. Han anförde en kotiljongstur, och damerna formligen täflade om honom, men då han såg ett par små hvita sidenskor i trappuppgången, förlorade han totalt besinningen.
Några unga herrar stodo vid dörren, och i farstun befann sig Anton Jessen med sin mor, som ännu i sista ögonblicket ville tala med sin son, men han svarade henne bara helt knipslugt: Alt är betaladt, mutter!
Då bruden kom, trängde sig Törres fram till trappan, och innan hon hann hindra det, lyfte han upp henne och bar henne på sina armar genom den upplysta farstun, där gästerna och hotellets betjäning leende veko undan, ända ut på gatan, hvarest vagnen väntade. Han hade ingen annan tanke än att sätta sig i vagnen med henne, fara sin väg och icke bry sig om de andra.
Hon förstod det och hviskade ångestfullt:
— Nej, nej Törres! . . . är du tokig? . . . efteråt . . . Törres . . . efteråt. . . .
I detsamma kom Jessen rasande ut. De andra hade puffat honom ut. Han snafvade och höll på att stupa mot Wold, som just hade satt bruden in i vagnen.
— Hejsan, mina damer! — ropade brudgummen förnöjd.
Men Törres gjorde ännu en gång våld på sig. Han tog den lille brudgummen och föste honom in i vagnen på ett sådant sätt, att herr Jessen plötsligt slog om i en annan ton och höfligt men kallt ville göra herr handelsbokhållaren Wold uppmärksam på att alt var betaladt.
