154
— Du tynar bort, Julie; . . . jo, det gör du.
— Jag är inte alls sjuk, tant Sofie.
— Jo, sjuk är du, och jag vet hvad som fattas dig, — sade tant Sofie tvärsäkert.
Julie försökte att blanda bort saken, ty hon viste hvart tant Sofie ville komma.
Men tant Sofie gjorde inga omvägar, utan sade följande gång helt öppet:
— Kan du inte glömma honom?
— Hvem? — frågade Julie darrande.
— Åh! . . . att du ids göra dig till för mig! Du svek honom i nödens stund, — sade tant Sofie med värme.
Julie vände sig bort. Detsamma hade Jolla Blom sagt, och detsamma hade hon ofta tänkt i ensamheten.
— Men alt kan ännu bli godt, — menade tant Sofie. — Man kan ju råkas och förklara saken.
— Aldrig, tant!
— Eller också kunde du låta honom veta. . . .
— Är du tokig, tant? Aldrig! — Och Julie flydde in på sitt rum.
— Ja, antingen du själf eller någon annan, — sade tant Sofie för sig själf.
Hon hade gjort den erfarenheten i lifvet att kärlek hör ungdomen till, och hon kunde icke fördraga att tvänne unga människor gingo där och gjorde lifvet surt för hvarandra, bara därför att den ena icke ville börja med att säga ett vänligt ord.
Och själfva Gustaf Kröger hade förlorat sitt goda humör. Han gick tungt i trappan af och an
