170
var uppgörelse och seger. Hämdens stora dag, för hvilken han under årslångt arbete hade sträfvat, var inne.
På kontoret satt Kröger ensam gammal och trött, med ett slappt drag i det stora rödlätta ansiktet, öfver hvars panna och kinder en gulaktig blekhet låg. Han hade också hört om Anton Jessens förestående konkurs, och fastän det icke fans någon annan direkt förbindelse emellan dem än den borgen han hade undertecknat, hade han dock denna morgon blifvit alldeles öfverväldigad. Ty han viste att Cornelius Knudsen stod Jessen närmare, och om fru Knudsens kredit skulle lida därpå, så var det slut med Brandt; han hade ingen annan att stöda sig på. De utländska firmorna hade efter hand dragit sig tillbaka, och C. Knudsen var det enda namnet på alla hans växlar.
Men värst af alt var att det var den förbannade pojken, som var skulden till alt, och medan Kröger slog sin hand mot boken och förbannade honom, stod han lifslefvande framför honom vid dörren.
Kröger gjorde våld på sig och brummade endast litet, då den besökande sade god morgon. Törres Wold lade ifrån sig hatt och käpp såsom en sansad affärsman, slog sig ner vid bordet och tog fram sin anteckningsbok, full af papper.
— Ni vet naturligtvis att Anton Jessen har instält sina betalningar.
Kröger nickade.
— Men ni vet kanske inte att denna konkurs
