172
en ansenlig summa, som under den sista tiden ökats betydligt.
Törres sköt pappren öfver till Kröger, men denne kastade blott en blick på summan, hvarefter hans ansikte blef eldrödt och han brusade ännu en gång upp:
— Ni har ruinerat henne och oss alla; ni har stulit, röfvat, plundrat. . . .
— Jag kan nog ansvara för mina handlingar, — svarade Törres och såg honom retsamt in i ögonen. — Tänk ni bara på huru ni skall reda er.
Kröger sjönk ihop. Hvartill tjänade det att brusa upp? Alt var förloradt, alt var slut. Han glömde nästan hvem det var som han hade framför sig.
— Stackars Julie! — suckade han och vände sig bort.
Törres satt hela tiden med ännu ett papper i handen. Han skulle lämna fram det, men han väntade; han sparade, likasom barnen, hvilka först äta soppan och spara plommonen. Aldrig hade han känt sig så glad och så stark. Och då han hörde Kröger nämna Julies namn, for en lycklig tanke genom hans hufvud.
— Ja, man kan aldrig veta hvad man visar ifrån sig, — sade han sakta, likasom på försök.
Kröger skuggade ögonen med handen. Äfven hos honom hade den tanken vaknat. Det var ju Julies pengar och hennes framtid han hade förstört.
En gång förut hade han här i detta rum ingripit i hennes öde, på ett sätt, för hvilket han icke hade fått röna någon tacksamhet.
Men själf hade han ända till denna stund
