174
vägen. — Han räkte fram sitt papper. — Men det var någonting helt annat jag tänkte på, någonting helt annat, — tillade han och njöt af sina egna ord.
Men Gustaf Kröger skrek till och stirrade på pappret. Det var ett bref från tant Sofie till T. Wold, han kände stilen. Raderna dansade för hans ögon; han såg bara: „förklara möjliga missförstånd“ . . . „ett närmande från båda sidorna“, och han förstod att målet var nådt, förödmjukelsen fulländad. De bjödo ut henne, . . . hans egen dotter! Och denne man trampade dem alla under fötterna!
Törres iakttog honom, likasom om han hade varit rädd att gå miste om en enda skiftning. Då öppnades dörren bakom honom, och i det han vände sig om, såg han fru Knudsen komma in, styf och blek, likasom om hon hade gått i sömnen.
Förbi honom gled hon, utan att se på honom, böjde sig ner öfver Kröger och hviskade:
— Förlåt mig! Altsammans är mitt fel.
Kröger låg orörlig nerhukad öfver bordet och kramade brefvet i sin hand. Hon lade armen om hans hufvud och hviskade åt honom goda ord från deras gamla vänskaps tid.
Det gjorde ett afbräck i Torres triumf att se henne sådan. Men han tänkte strax, att då hon på ett sådant sätt tog hans fiendes parti, så behöfde han icke häller genera sig.
Smågnolande tog han sin hatt och käpp och gick sin väg.
