Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
183

hade störtat alt och alla, kände han att denna kvinna var hans sista pröfvosten.

Hon hade drifvit med honom, och fört honom leende till afgrundens rand. Månne hon ännu hade makten, eller var en hämd möjlig?

Före middagen var det ett sådant virrvarr omkring den store mannen, att Törres bara fick se en skymt af henne i en grupp af fruntimmer. Men det kändes i samma ögonblick som om han icke hade kunnat draga andan inför denna kvinna, som först hade öfverväldigat honom och hvars makt ännu tyktes vara densamma.

Sedan började talen. Den store mannen prisades i de fagraste ord. Först talade bankchefen Christensen för de unga krafterna, som efter hand skulle upptaga arbetet och aflösa de äldre.

Därnäst framförde sakföraren Dreyer en hälsning från de små i samhället, för hvilka herr Wold var en fader och välgörare.

Så kom en stortingsman från landet och talade för denne self-made man, utgången ur folkets djupa led, och så vidare. Men pastor Opstad talade allra bäst.

Han ville att man icke för mycket skulle prisa en såkallad self-made man; ty af egen kraft förmådde en människa intet, och ingen viste det bättre än hans vän T. Wold. Det var under ständigt erkännande af att välsignelsen kommer från ofvan utan vår egen förskyllan, som denne man hade arbetat sig upp ur små förhållanden, och därför hade Gud gjort hans hjordar feta och gifvit honom stora jordiska egodelar. Och såsom