186
— Men . . . men är det inte litet svårt . . . att så där komma in i alt?
— Åh, jag generade mig inte; jag var ju rikare än alla de andra, — svarade han och skrattade så att hans starka tänder lyste, och hon åter måste draga sig tillbaka.
Emellertid hade han nu kommit i farten, och han berättade för henne, likasom för en förtrogen vän, alt hvad han hade uträttat under dessa år. Så mycket såg han strax att det icke mera skulle komma i fråga att drifva med honom. Det gälde nu till en början att låta det förflutna vara glömdt och sedan taga henne, medan han själf stod i all sin glans och hon utan stöd.
Och han greps af ifver vid tanken på att hans ungdoms allra omöjligaste dröm var nära att gå i fullbordan; denna kvinna, som hade synts och ännu föreföll honom så bedårande, som hade stått så högt öfver honom, henne skulle han kanske kunna kufva; han skulle få kyssa denna hvita nacke och böja den. Kärleken flammade upp inom honom tillika med hämdlusten, på det sättet som han brukade älska kvinnorna.
Hon hade glömt sina beräkningar och kände sig afväpnad. Den styrka, som hon redan hade beundrat hos bondgossen, öfverväldigade henne nu; hon blef alt blekare, medan han talade. Hon hade börjat med att öfverväga om hon skulle taga honom, men nu kände hon att det skulle slutas med att han tog henne.
Flere gånger hade bekymrade herrar från festkomitèn späjat efter hedersgästen och diskret dragit sig tillbaka.
