188
Gud hade skänkt hans arbete sin välsignelse. Hade det inte i alt gått med honom såsom med Jakob? Och fick han inte nu . . . efter de sju årens förlopp . . . sin Rachel, . . . den fagraste Rachel någon man hade vunnit?
Framför sitt hus stannade han och betraktade de gyllene bokstäfverna i sitt stora self-made namn. Men uppe i våningen gingo hans tankar framåt till den vackra frun i hans salonger, de beundrande gästerna och hans makt öfver alla.
Och då han hade klädt af sig och gick till hvila, tänkte han på barnen, och han undrade hvad han skulle kalla sin älste son.
Plötsligt, likasom genom en uppenbarelse, stod namnet klart för honom, och han nämnde det halfhögt i mörkret, likasom af tacksamhet.
Jakob var namnet! . . . Jakob var det namn hans son skulle bära; och han ville själf lära honom att bära det.
Slut.
