männen, — inföll fru Steiner och blef strax allvarlig.
— Känner männen . . . hvasa? . . . känner männen! — sade tant Sofie spetsigt, men hon hittade icke på någonting riktigt skarpt till fortsättning.
— Kärleken bör inte förnedras, — sade Julie med tonvikt, men blef i detsamma eldröd i ansiktet.
— Kärleken! — svarade hennes far. — Du menar äktenskapet, barn.
— Ja, det är väl. . . . — Hon ville säga att det var detsamma, men häjdade sig och blef ännu mera förvirrad.
Men fru Steiner kom henne strax till hjälp.
— Hvem förnedrar väl kärleken mera än männen? — sade hon.
— Kvinnorna, — svarade Gustaf Kröger, och alla de andra skrattade, fastän han förklarade att det var allvar.
Man satte sig emellertid till bords, och samtalet blef afbrutet. Hvar och en språkade med sin granne, medan man åt.
— Jaså, det är kvinnorna? — utropade fru Steiner plötsligt och började åter skratta. — Om ni ändå en gång ville tala allvarsamt, herr Kröger!
— Det är mitt allvar!
— Men ni vill väl inte påstå att hustrurnas otrohet . . .
— Vi talade om att förnedra kärleken, och det göra många hustrur, som icke bry sig om att vara otrogna.
— Så-å? — inföll öfverläraren.
