visning, och flere gånger hade han blifvit skickad till penningelådan för att växla en sedel. Och där hade han sett silfvermynten ökas i skålen och alt flere sedlar hamna i det fyrkantiga facket bredvid den.
Hvarje gång han såg denna rikedom, erfor han en känsla af smärta. Och då den unga, fröken eller herr Jessen själfva rumsterade i kassan, strödde de växlade penningarne öfver disken och kastade de dyrbara sedlarne vårdslöst ner i lådan, medan de språkade med kunderna, då stod Törres likasom på glödande kol. Huru lätt kunde det icke hända att de gåfvo för mycket tillbaka, då de stodo så där tanklösa, eller förlorade af penningarne, eller . . . — och det föreföll honom värre än alt annat — tänk om herr Jessen eller fröken Thorsen möjligen kuppade litet för egen räkning?
Herr Jessen var hela förmiddagen ofantligt kvick på den nya bondgossens bekostnad till stor förnöjelse för fröken Thorsen och springpojken Reinert. Men det bet inte på Törres. Hans vetgirighet och den snabbhet, hvarmed han uppfattade alt hvad man lärde honom, gaf icke någon synnerlig anledning till hån, och det var dessutom skyndsamt i butiken.
Då det var mycket folk, drog herr Jessen i en liten klocksträng, och fru Knudsen kom ner från kontoret och hjälpte till. Törres höll sig strax i hennes närhet med en klumpig ödmjukhet, som hon i alla fall satte värde på. Herr Jessen tykte sig nämligen bäst befrämja sina intressen genom att gifva stadsboerne den föreställningen
