stod med slanten klämd mellan fingrarne, och då det plötsligen hade blifvit alldeles tyst, vågade han för ingen del sticka den i fickan. Han vågade icke häller gå ner i den mörka delen af butiken; han trodde att det kunde se misstänkligt ut; därför gick han nästan mot sin vilja några steg närmare, darrande och röd i ansiktet. Om någon i detta ögonblick skulle ha sagt ett ord åt honom, så skulle han ha släpt slanten och bekänt. Ett par sekunder var han nästan från vettet af skrämsel; men ingen gaf akt på honom, och långsamt återvände besinningen likasom om en svalkanden ström hade dragit öfver hans kropp, och med en känsla af lättnad stack han båda händerna i byxfickorna, såsom han brukade.
Damerna blefvo emellertid färdiga med sina uppköp, och då det under ett ögonblick fans ingen kund i butiken, ropade herr Jessen strängt:
— Stå inte med händerna i fickorna!
Törres släpte slanten ner i sin djupa, säkra byxficka, men han blef åter så uppskrämd, att han darrade och icke viste hvart han skulle vända sig.
De båda andra skrattade, och då fru Knudsen i detsamma kom ner från kontoret, sade herr Jessen familjert:
— Inte sant, fru Knudsen, gossen från landet måste ju lägga af ovanan att stå med händerna i fickorna?
— Det kommer säkert herr Wold själf snart att inse, — svarade fru Knudsen utan att se på någon af dem.
Törres glömde i ett nu de usla tio örena. Frun hade helt enkelt tagit honom i försvar och
