förändrat hans namn, hvilket aldrig hade fallit honom själf in. Men han insåg tydligt att det lät mycket finare att heta herr Wold än Snörtevold, som han hade uppgifvit efter sitt hem. Hvad han var henne tacksam! Han skulle nog sköta om penninglådan för henne.
Men herr Jessen spärrade upp ögonen och nedlät sig att göra miner åt fröken Thorsen.
Ännu ett ögonblick af häftig sinnesrörelse fick Törres utstå på denna långa, ansträngande dag. Och det var då fru Knudsen med det lilla penningskrinet i handen kom ner från kontoret, för att hämta dagens kassabehållning. Men sedan han hade sett huru detta gick till, kände han icke längre någon oro för sina tio öre. Penningarne räknades icke, och det gjordes icke häller några frågor. Hvartill skulle det också ha tjänat? — tänkte han. — Redan efter den första dagen hade Törres klart för sig att man mycket väl kunde kuppa litet ur penninglådan hvarje dag, men med måtta och — framför alt han ensam.
Och åter betraktade han med misstro den fine herr Jessen, som tog på sig sin lavendelblå vårpaletå och tände en cigarr, på han lämnade butiken. Handskar hade han också; de kostade öfver två kronor; det viste Törres redan. Det kunde aldrig hänga rätt ihop.
Då alt var färdigt i butiken, drack fröken Thorsen i hast sitt te inne hos fru Knudsen och gick sedan ut för att träffa sina väninnor.
Törres däremot åt med väldig aptit de goda smörgåsar, som Berta hade bredt åt honom, och
