medan han åt, satt hon bredvid honom på köksbänken och gladde sig.
Frun hade varit så villrådig i fråga om Törres’ bostad, — berättade Berta. Först hade hon tänkt låta honom bo i den lilla kammaren nere invid sjöboden, där han hade legat den första natten, men Berta hade utvärkat att en säng lyftades in i ett litet vindsrum, där aflidne Knudsen, som under fristunderna brukade roa sig med att snickra, hade haft ett slags värkstad.
Törres var dödstrött, och ville därför gärna gå och lägga sig, så snart han var mätt, och Berta följde honom med ett ljus i handen för att visa honom vägen.
Trappan ledde upp till vinden, ungefär midt i huset och därifrån gick en korridor till hvardera ändan. Under det gammalmodiga taket lågo skrubber och små rum med sluttande tak på hvardera sidan om gången, och ett sådant var det som Törres skulle få. Berta lyste och visade det för honom, samt lofvade flytta ut både hyfvelbänken och alt det skräp, som fans i knutarna. Törres var mer än belåten; hvit säng, stol, bord och tvättställning, det var annat än hemma på vinden i en mörk skrubb med de andra gossarne.
Sedan hon hade tändt ett ljus åt honom, tog hon sitt och gick ner.
— Där borta ser du min kammare, — sade hon och pekade framåt i gången, där de vid ljusets sken kunde urskilja en liten trappa, som ledde ner till fru Knudsens rum, och bredvid den var dörren till Bertas kammare.
