att främmande och barn genast vände sig till Törres, likasom om han hade varit den främste.
Törres själf var lyckligare än någonsin. Hvarje gång han hörde silfverpenningarne klinga i lådan eller sedlarnas prasslande, då de slätades ut, gick det en ström af glädje igenom honom. Han var i oafbruten värksamhet hela dagen, och snart behöfde han icke längre fråga de andra om någonting.
Men svallningen i detta unga blod satte lif i de andra, i dem som kommo och i dem som gingo samt i själfva affären. Folk fick lust att köpa i denna butik, där det gick så lifligt till, där kunderna smålogo, och där betjäningen flög så flinkt fram mellan disken och hyllorna.
— Nya kvastar sopa bäst, — sade herr Jessen, — men i längden är det ändå ett värkligen bildadt uppträdande, som fängslar den finare publiken.
Fröken Thorsen nickade, men Törres, som också hade hört anmärkningen, hvilket äfven var meningen, sjönk strax några steg lägre ner.
Såsom son till en fattig inhysing, kände han mycket väl rangordningen bland bönderne. Men inför den stora klyftan, som skilde landtfolk och stadsbor var han osäker och villrådig.
Det var icke så mycket de stora allvarliga makterna på stadsbornas sida: religionen och lagen; så mycket hade han sett och lärt i sin ungdom att bonden var ganska inkommen både i knep och krokvägar. Alt som kunde döljas bakom allvarliga ansikten och tunga ord gick bonden lika väl i land med som stadsborna.