Fröken Thorsen sade bara tji-tji-tji, då hon skrattade, — ungefär såsom katten, då den nyser, tänkte Törres.
Men på kvällen öfvade han sig i sitt rum framför spegeln; och han blef själf riktigt skrämd, då han öppnade munnen och skrattade, såsom han brukade, så att alla hans starka tänder och hela tandköttet syntes. Det förvånade honom icke att de fina damerna blefvo skrämda för en sådan käke, och samtidigt erinrade han sig att folk hemma på landet vanligen blefvo fula, då de skrattade, dock icke flickorna, men det var i alla fall mykket vackrare då fröken Thorsen sade sitt tji-tji-tji!
Några dagar öfvade Törres sig att skratta sakta utan att gapa upp med munnen, men utan att han själf viste det, kom han därvid att säga tji- tji- tji, och då det första gången skedde i butiken, blef det ett allmänt fnissande. Herr Jessen såg på honom genom sin lorgnett; men då också röken Thorsen började, vände han sig ifrån dem med en min, som antydde att han lämnade dem båda i sitt värde.
Herr Anton Jessen åt och bodde hemma hos sin mor, som var enka efter en skollärare. Hon hade uthärdat umbäranden och möda för att hålla sin lille Anton så fin och ren som en docka, och det hade lyckats henne. Såsom liten kallades han vanligen „polkagossen“, men nu var han utan tvifvel den vackraste unga handelsbokhållare i staden.
Hans lif hade hittils glidit framåt lugnt och utan hinder. Hans mor försökte efter bästa förmåga aflägsna hvarje sten från hans väg och
