då han själf var ett mönster af flit och duglighet, blef han inom kort förste bokhållare hos fru Knudsen.
Fru Jessen hade blifvit mycket tidigt gift. Redan medan hennes man var en blek skolgosse med långt hår, hade hon varit hans trolofvade, och så snart han hade tagit sin teologiska examen, gifte de sig.
Redan innan hans lilla hustru hade skänkt honom det första barnet, dukade den svage, sjuklige mannen under för en förkylning, som i ett nu förstörde hans lungor.
Medan fru Jessen efter den lilla gossens födelse var sängliggande, hörde hon den gamle doktorn tala med en släkting till hennes man om den aflidne.
— Ja, — sade läkaren — det var ju vansinnigt af honom att gifta sig; han tålte det inte; det var i själfva värket det som tog lifvet af honom.
Detta kunde hon aldrig glömma. Och från den tid hon vaggade lille Anton i sina armar, tänkte hon blott på huru hon skulle skydda honom.
Hon hade icke råd att låta gossen studera, och hon skulle icke häller ha vågat lämna honom vind för våg bland studenterne i Christiania just under den farliga åldern. Därför blef han i staden och kom på butik. På det sättet kunde hon vaka öfver honom och fick behålla honom i hemmet. Hon sörjde för alt hvad han behöfde och tänkte på förhand ut alt för honom, så att han förblef ett barn i hennes händer, ur stånd att själf bestämma om han skulle ta käpp eller para-
