sträng uppsyn om det hade kommit något bref till honom; och om det då fans något, reglade han in sig för att läsa det och var sedan tankfull och suckade så att moderns hjärta bäfvade.
I allmänhet brukade han berätta sin mor alt som hade händt honom under dagens lopp, men på sitt eget sätt, så att fru Jessen stundom fann vissa olikheter emellan värkliga förhållandet och hennes käre Antons skildringar. Sålunda sade hon några dagar efter det Törres Wold hade visat sig i butiken i nya kläder:
— Hvad var det för en vacker ung man jag såg i er butik i dag, Anton?
— Vacker? . . . Tykte du det värkligen, mamma?
— Herre Gud, det kunde väl inte vara han . . . den där bondgossen?
— Jo, mamma.
— Var det han? . . . den stackars rödhårige gossen, som du har beskyddat . . . ?
— Och som jag har snyggat upp, — sade Anton och skrattade kort.
— Nej, ett sådant misstag! — utbrast modern. — Han är ju en riktig vacker karl.
— Åh mamma! Han ser ju så simpel ut.
— Naturligtvis, — bekräftade modern och slog genast om i en annan ton. Han var ju icke sådan som hennes Anton; man såg ju strax skilnaden. —
I det dagliga lifvet i butiken låtsade herr Jessen länge icke märka huru Törres växte. Han behandlade honom ständigt såsom en underordnad. Då herr Jessen till exempel med känd talang ord-
