nade fruntimmersartiklarne i det stora fönstret åt hufvudgatan, lät han Törres springa från ena ändan af butiken till den andra för att söka rätt på de tyger och de färger herr Jessen behöfde. Och medan Törres oförtrutet gjorde sitt bästa och själf med uppmärksam blick följde hvarje detalj, stod herr Jessen tillbakalutad och plirade med ögonen för att iakttaga effekten på den stora sluttande utställningsskifvan innanför rutan.
Men i fröken Thorsens hjärta kändes det så underligt; det var nästan som om det hade velat dela sig i två delar.
Hon älskade och beundrade visserligen herr Jessen öfver måttan och för evigt, men för det första var han så underlig och så ojämn. Den ena dagen kunde hans blick vara så öm och han kunde stryka henne så smekande öfver axeln, då han gick förbi. Följande dag sade han iskallt: „Fröken Thorsen!“ och tyktes med flit vilja visa sig afvisande.
Och för det andra var det någonting särskildt med herr Wold. Det var så egendomligt att ha den store, kraftfulle mannen i sin närhet hela dagen och till och med såsom ett slags lärjunge, som hon skulle undervisa. Hvarje ögonblick måste de tillsammans böja sig öfver en låda eller hon fick lof att hviska honom ett pris i örat, då det var fullt af folk och skyndsamt.
Dessutom började Törres visa henne en tämligen otvätydig uppmärksamhet. Han trykte hennes hand, då han fick tag i den, och det hände att han helt omotiveradt lät sin hand glida öfver henne, då de gingo förbi hvarandra. Han var
