sannerligen bra mycket modigare än herr Jessen, men icke på långt när så bildad.
Hvad Törres själf beträffade, så bedref han denna kurtis till hälften i distraktion, därför att han hade vant sig att vara älskvärd mot flickorna.
Men han hade också strax förstått det stumma spelet mellan herr Jessen och henne. Han tänkte att det var ett gammalt tycke, så att det för honom vore lönlös möda; . . . och dessutom var han redan upptagen på annat håll.
Under den första tiden då han arbetade så träget både med kroppen och icke mindre med hufvudet, var han så trött, att han gick till hvila så snart han hade räknat sina penningar, och sof som en sten.
Men efter ett par månaders förlopp hände det en lördag middag att den stora Berta, som hvarje dag serverade honom hans goda mat i köket, ropade någonting efter honom, då han skulle gå ner i butiken igen.
Han stannade midt i dörren och frågade:
— Sade du någonting?
— Ne—ej, . . . det kan vara detsamma, — svarade Berta.
— Hvad var det då?
— Jag ämnade bara fråga om det inte brukades i din hemtrakt att gossarne gingo och hälsade på flickorna på lördagskvällen?
— Jo, — svarade Törres och såg på henne.
— Jaså, ja, ja, — svarade Berta och vände
