res tanken på huruvida han icke skulle lyckas hitta på någon hämd.
Men han insåg snart att det var en vida djupare klyfta, som skilde honom från den mannen, än det snart utjämnade afståndet mellan honom själf och fröken Thorsen eller till och med herr Jessen.
Likasom det var skilnad på de stora bondesläkterna och de simpla inhysingarne, så fans det också mellan stadsborna klyftor, som han först efterhand lärde sig upptäcka. Det var icke blott skilnaden i rikedom, utan äfven det där dunkla, som herr Jessen kallade bildning. Törres förstod till och med att då herr Jessen talade om bildning, så var det någonting, hvari han själf icke var synnerligen långt kommen. Det menades väl därmed först och främst den myckna lärdomen ur böckerna.
I skolan och skriftskolan hade Törres varit medelmåttig. Han kunde nog lära fort, då han ville. Men största delen af det som han fick lära sig intresserade honom föga, därför att han aldrig kunde få klart för sig om det var sant eller ej. Och om det inte var sant, så skulle minsann ingen kunna narra honom att lära om ormar, som kunde tala, eller om kor, som åto upp hvarandra.
Endast en enda berättelse i bibliska historien kunde han, men den kunde han också förträffligt. Det var historien om Jakob, skälmen, som snodde sig fram igenom lifvet och slutade såsom patriark i himmeln.
Den kristliga skolundervisningen hade skyddat Törres Snörtevolds barndom och första
