böckerna! Men han kände sig så hjälplös. Hvar skulle han börja? Det var klyftan, som alltid skulle skilja honom från Kröger och den värld han tillhörde.
Emellertid gjorde han på söndagen bekantskap med flere unga handelsbokhållare, som på kvällarne gingo och lärde sig bokföring. Törres sällade sig genast till dem.
Under de första timmarna var han tämligen dum. Han skref försiktigt upp alt utan att begripa det och teg hårdnackadt. Men småningom kom det lif i siffrorna för honom. Han grep sig an med värklig ifver de exempel på affärer, som läraren lät dem öfva sig med, sålde och köpte och bokförde. Innan kort öfverraskade unge Wold handelsskoleläraren genom den snabbhet, hvarmed han uppnådde ett resultat, och hans aldrig svikande noggrannhet i beräkningarna.
Men det som mest intresserade Törres var räntan och ränteberäkningarna. Alt sedan barndomen hade han hört talas om „penningar emot ränta“ med mycken respekt, likasom om det nästan vore någonting gudomligt. Och då han nu lärde sig om räntan, då han såg huru den uppstod, då han såg de välsignade penningarnas trägna arbete dag och natt utan en enda timmes hvila, då han såg huru de kunde växa med bara en kvart procent och huru de små beloppen snabt ökades, då uppfylde detta helt och hållet hans själ. Och snart räknade han i hufvudet ut räntorna på alla de summor han hörde nämnas eller själf tänkte sig.
Från de första tio örena han den första
