dagen tog ur penninglådan hade han regelbundet, men långsamt och försiktigt ökat sin hemliga behållning af silfverpenningar. Det föreföll honom efter hand så lätt och naturligt, att han icke kunde tänka sig annat än att de båda andra gjorde på samma sätt. Han tänkte sig alltid att han vaktade kassan för fru Knudsen, och för denna tjänst var det som han tog en lämplig ersättning. Därför kretsade han ständigt omkring penninglådan, tils det en dag hände att herr Jessen i barsk ton yttrade:
— Hvad vill det säga att ni alltid fjäskar här omkring kassan? Har ni inte annat att göra?
— Någon måste väl se efter den, också, — svarade Törres, och de sågo hvarandra ett ögonblick in i ögonen utan att blinka. Fröken Thorsen darrade.
Emellertid var ju herr Jessen herre öfver det som var vida bättre, nämligen själfva räkenskaperna. Han gjorde inköp och skref ut räkningar. Medan Törres helt anspråkslöst samlade silfverslantar ur lådan, kunde herr Jessen låta stora sedlar glida ut ur räkenskaperna och ner i sin egen ficka.
Det var detta, som plågade Törres. All hans omsorg om fru Knudsen var af föga nytta, så länge herr Jessen hade väldet. Och aldrig fick Törres sköta böckerna. Till och med då han hade hunnit långt i bokföring, fick han icke föra in den allra minsta post, utan att herr Jessen stod bredvid honom och dikterade, likasom om Törres aldrig hade kunnat bli annat än en omyndig bondpojke.
