Törres försökte att tränga sig fram. Och sålunda hölls fröken Thorsens stackars hjärta i en ständig spänning, deladt emellan dem båda.
Endast på ett håll hade Törres vunnit en fullständig seger, och det var öfver den stora Berta. Den snabbhet, hvarmed denne bondgosse, som hade börjat såsom hennes jämlike, hade avancerat till en fin herre, hvilken åt i matsalen och blef inbjuden på söndagen, hade imponerat ofantligt på henne.
Men Törres själf började känna att han stod stilla. Så länge han icke kunde gå förbi herr Jessen, var det icke någonting bevändt med honom. Men Jessen var så ordentlig och skicklig, att Törres aldrig kände upptäcka något fel hos honom, som han kunde taga fasta på. Det såg tvärtom ut som om herr Jessen hade fått alt mera fast fot i affären. Och stadsborna voro mera än någonsin ense om att det skulle bli ett par af honom och enkan.
Det var sent en natt, då Törres kom hem från ett spelparti hos en kamrat. Han var het om öronen af tobaksrök och toddy och stretade mot regn och blåst i trotsiga tankar. Kamraterne hade åter talat om Jessen och fru Knudsen och Törres svor under hemvägen att nu skulle slaget stå.
Hvad han skalle göra det viste han icke så noga, men redan följande dag skulle Jessen få se att han inte längre lät kufva sig, han . . . han . . . Stundom kommo sådana anfall af raseri öfver honom, men då brukade han bita ihop tänderna så att han darrade, och då gick det öfver.
