56
Han drog af sig stöflarne nere, såsom han brukade, då han kom sent hem, och smög sig försiktigt uppför trappan i mörkret. Men då han skulle trefva sig fram genom gången till sitt rum, stannade han plötsligt; en tanke vaknade blixtsnabt inom honom. Där till vänster bodde Jessens fästmö eller hvad hon nu var; åtminstone var hon på hans sida. Henne skulle han börja med!
Mången kväll då han gick förbi fröken Thorsens dörr, hade han tänkt på henne, men han hade alltid tagit sitt förnuft till fånga.
Men i kväll hade han mod till hvad som hälst, och han smög sig i strumpfötterna fram till hennes dörr.
Fröken Thorsen hade troligen läst sin dörr den första tiden efter det Törres hade flyttat upp på vinden, men då hon sedan kände sig fullkomligt lugn, brydde hon sig icke vidare om att göra det. Han öppnade ljudlöst dörren och steg in.
Hon spratt upp ur sömnen, men han hviskade att hon inte skulle bli skrämd; det var ingen fara.
— Är elden lös? — mumlade hon.
— Nej, nej; det är bara jag, Wold, som har kommit för att tala några ord med er, fröken Thorsen.
— Hvad jag blef skrämd! — suckade fröken Thorsen. Först nu blef hon klarvaken och i detsamma drog hon sig förfärad så nära väggen som möjligt och frågade hvad han ville där.
Han ville bara tala litet med henne.
Han måste gå genast, sade hon darrande. Hvad hade han att säga henne? De sågo ju hvarandra hela dagen.
