Ja, det var just det. De sågo hvarandra hela dagen och fingo dock aldrig tala förtroligt med hvarandra. Han var så ensam; ingen brydde sig om honom.
Hon låg med vidöppna ögon i mörkret och lyssnade till hans ord, som han hviskade i en sorgsen och aktningsfall ton. Och då han icke gjorde något tecken att närma sig henne, höll hon sig stilla och hörde på honom utan att darra.
Hon hade alltid varit så vänlig emot honom, alt sedan han kom; men just därför kunde han inte längre härda ut. . . .
Hvad kunde han inte uthärda? — Hon talade hviskande likasom han.
Åh, hon viste nog hvad han menade.
Nej, det viste hon sannerligen inte.
Likasom om han inte skulle ha sett huru det stod till mellan henne och herr Jessen!
Han hörde att hon gjorde en häftig rörelse och hon svarade med fasthet:
— Jag är inte förlofvad med herr Jessen.
— Kalla det hvad ni vill, — sade Törres i en förolämpande ton.
Men då satte hon sig upp och sade med bestämdhet:
— Jag har rakt ingenting att göra med herr Jessen. Men nu måste ni gå, och det strax på ögonblicket!
Han tystade henne, därför att hon hade börjat tala med hög röst, och han sade hviskande att han måste tacka henne för det som hon hade sagt om herr Jessen; det gjorde honom så glad. Och
