han bad att hon inte skulle vara ledsen på honom
därför att han hade kommit.
Nej, det skulle hon inte vara, men nu måste han gå.
Han svarade aktningsfullt:
— Eftersom ni önskar det, så går jag.
Och vid dörren tillade han hviskande:
— Var det inte snält af mig att gå strax då ni bad mig därom?
— Jo, jo; godnatt! — hviskade hon tillbaka i mörkret.
Hon lyssnade tils alt hade blifvit tyst. Och hon kände en öfversvallande glädje öfver att han hade gått strax då hon bad honom. Och hon trodde att hon låg vaken och tänkte därpå, medan hon sof i timtal. Och på morgonen var hon inte riktigt säker på huruvida inte altsammans hade varit en dröm.
VII.
Det var strax efter middagen. Gustaf Kröger satt bekvämt i sin länstol och läste litet förrän han somnade. Det kunde icke räcka länge, ty ljuset aftog hastigt på den korta höstdagen.
Tant Sofie stickade och Julie låg tillbakalutad i en gungstol med en tidning och hörde på de andra, men sade själf ingenting.
— Hvarför stretar du emot, Sofie? — sade Kröger.
