62
undgick henne. Alla de hvassa pikar, som riktades emot henne, träffade; och hon tykte att den enda utvägen var att visa sig lika skarp och bitter tillbaka.
Alt sedan hon var liten hade hon varit i valet och kvalet. Om hon munter och glad kastade sig om faderns hals, kände hon likasom litet samvetskval. Men om hon satt förnuftig med ett handarbete tillsammans med moderns väninnor och hörde samtalet gå från hus till hus, från sorg till sorg, från det ena onda till det andra, så led hon, därför att hon längtade bort.
Efter moderns död och vistelsen i utlandet både hon blifvit något säkrare, men nya tvifvel vaknade under hennes förtroliga förhållande till fru Steiner.
Det var männen, alltid männen, om hvilka hon fick höra. Afgrunder af uselhet och orenlighet öppnade sig för Julie; fastän hon ofta förstod endast hälften, fick hon dock så grundliga upplysningar, att hon till och med blygdes för sin egen far.
Ty det kunde hon förstå, och hennes väninna hade också sagt det rent ut, att hennes far inte var en hårsmån bättre än de andra.
Men att någon kunde skratta åt det! . . . och Lulli, som hade försökt det förskräckliga att vara gift med en sådan man, och hon, som så hjältemodigt hade häfdat renheten, att hon med sin dyrköpta erfarenhet om männens bottenlösa osedlighet likväl ständigt kretsade omkring dessa män, eller åtminstone lät dem kretsa omkring sig.
Hon lade visst inte fingrarne emellan; de
