fingo nog besked; hon kände dem ut och in och det fingo de veta.
Men de skrattade bara och kommo tillbaka. De skockade sig omkring henne, likasom om de bara hade önskat att bli riktigt illa åtgångna och få all sin uselhet framdragen.
Roligt var det, det var säkert; men det gjorde Julie förvirrad. Hon längtade till Lullis atelier, medan hon satt och bäfvade för att hon skulle komma.
Fru Steiner hade nämligen omskapat sin bostad till en modern atelier. Och det imponerade på alla, som fingo tillträde dit: de halfmörka rummen med plötsliga ljuseffekter, mattor, portièrer, draperier och skärmar; djärfva teckningar efter nakna modeller, fru Steiners egna målningar, hvilkas bjärta färger uppreste sig emot alla gamla auktoriteter; de omöjliga stolarne, på hvilka man icke kunde sitta; de låga divanerna; hela denna främmande omgifning omkring den vackra, frånskilda hustrun gjorde ett intryck af ytterlig förfining på gränsen till det lastbara.
Här gåfves små utsökta dinéer med de egendomligaste rätter och mycket vin, cigaretter och otvunget samtal. Men dagen därpå gick det en rysning genom staden, likasom om helvetets portar hade öppnats på ett ögonblick.
Mest fängslades Julie af de långa eftermiddagsstunderna, då hon och fru Lulli lågo utsträkta på divanerna med en cigarett och ett glas likör; det var då hon lärde. —
Det ringde på tamburklockan, men Julie gick icke och öppnade, fastän hon var nästan säker på
