— Nej, ursäkta mig, det är ditt eget svärmeri, Lulli, — inföll Julie litet skarpt.
— Det var du som upptäkte honom, Julie.
— Om hvem tala damerna? — frågade Kröger.
— Om den stora, nya hos fru Knudsen. . . .
— Om honom! bondpojken, odjuret! — utbrast Kröger och störtade upp. — Åh, det är visst bara skämt för att reta mig!
— Visst inte, herr Kröger! Julie tycker att han är distinguerad.
— Det har du hittat på, Lulli.
— Skynda dig, Sofie! Här är så mörkt, att jag inte kan se om de göra narr af mig, — sade Kröger förargad. Men då tant Sofie, som länge hade bråkat med taklampan, slutligen fick lågan uppskrufvad, och då fru Steiner fortfarande försäkrade att både hon och Julie hyste det lifligaste intresse för herr Wold, blef han riktigt utom sig och svor på att den gynnnaren aldrig skulle sätta sin fot inom hans dörr.
Men då unga fru Steiner, som var van vid hans häftighet, bara skrattade, tog han sin hatt och gick ner på kontoret.
Sedan lampan väl var i skick, började tant Sofie syssla med brasan och slamrade så länge med eldgaffeln och kolskyffeln, att de unga damerna icke fingo språka med hvarandra. Fru Lulli tog då Julie med sig. De skulle gå hem till henne för att revidera menageriet och se hvad som egentligen kunde gillas på en bal.
Men på gatan stannade de utanför det öfversta fönstret i Knudsenska butiken, där Törres
