på tok. Aldrig hade han varit hälften så älskvärd emot henne som i dag. Men han, som förut med en enda blick eller beröring med handen, då han gick förbi henne, hade fått henne att rodna och stråla, lyckades icke als i dag göra sig förstådd af henne.
Just förrän de skulle tända gasen vågade han sig slutligen, nästan drifven till förtviflan af hennes köld, längre än han någonsin hade gått och försökte att kyssa henne på kinden bakifrån.
Men då vände sig fröken Thorsen indignerad om och sade med hög röst:
— Herr Jessen! Har ni blifvit tokig?
Hans knän sviktade och han kände kallsvetten pärla fram. I går, i förgår och alla dagar hade han haft henne i sina händer, och i dag hade hon undsluppit honom. Men just det att han inom sig var medveten om att han hvarken, i går eller i förgår eller någonsin hade haft mod att taga henne, det förorsakade honom en rent af olidlig smärta, medan den förslagne bondtölpen gick där och triumferade.
Och fröken Thorsen, som icke kunde förklara hans ovanliga djärfhet, befann sig i en pinsam förlägenhet. Om det hade händt i går, så skulle hennes hjärta helt och odeladt ha tillhört herr Jessen, som hittils endast hade saknat detta mod; men i dag gälde det i främsta rummet att bevisa för herr Törres Wold att hon hade talat sanning, och att det icke var någonting emellan henne och herr Jessen. —
Då fru Jessens son på kvällen kom hem
