72
så gripen af hennes vänlighet, att han såg henne varmt in i ögonen. Fru Knudsen rodnade.
Det var icke första gången hennes förste bokhållare tillät sig en sådan förtrolighet, och hon skulle kanske icke ha fästat sig därvid, men sedan hon blef enka, gjorde alla människor, till och med Kröger, hänsyftningar åt det hållet. Om hon hade varit öfverlämnad åt sig själf, så skulle det kanske icke ha fallit henne in att gifta om sig. Gamle Cornelius Knudsen hade tagit henne, då hon var biträde i butiken; det var en lättnad för henne då han dog, och hon kände motvilja mot alla män.
Men nu ljöd det alltid i hennes öron; nu hade hon alltid dessa män i sin närhet, först och främst herr Jessen med sina ömma blickar och sedan Gustaf Kröger med sitt öppenhjärtliga skämt. Alt detta gjorde henne osäker, likasom om det hade varit oundvikligt.
Då hon gick in i sitt hvardagsrum, som låg bredvid kontoret, sade hon så kallt hon kunde:
— Om ni inte är frisk, herr Jessen, så kan ni gärna stanna hemma ett par dagar.
Han tackade henne och skulle ha velat säga mera, men hon stängde dörren efter sig.
Så snart Törres fick veta att herr Jessen var sjuk, började alla gamla planer röra sig i hans hufvud.
Sedan länge hade han haft en känsla af att handeln i butiken icke gick med fart. Han såg goda kunder komma in utan att ge sig tid att låta taga ner från hyllorna hvad som fans. Och å andra sidan kunde fina damer under de bästa
