6
hvardera handen. Dem slog han emot hvarandra så hårdt han förmådde och sjöng: därunder „Guld och flickor, flickor och guld!“ Han sjöng högljudt och stampade takten med foten, fastän han icke hade någon röst.
Han gick och likasom krossade någonting annat, medan han själf växte, växte förbi sina tjugu år, växte så stor, att han måste öppna sin mun med de starka tänderna likasom för att uppsluka sitt eget otyglade begär.
Och då han såg båten ligga på södra sidan om stenen och ingen människa bredvid den, då rusade han jublande ner för den sista backen, rakt fram till båten.
Men vid ljudet af hans sista skutt på de lösa strandstenarne tittade ett hufvud fram bakom den stora stenen, och en man, som Törres viste vara Anders, frågade barskt:
— Hvad ämnar du göra med min båt?
Med en obehaglig känsla af fruktan och missräkning släpte Törres strax stäfven och sade lugnt, likasom om det hade varit hans egentliga ärende:
— Kan du ro mig öfver till stationen Anders?
— Nej.
— Så-å . . . jag betalar för det.
— Båten är uthyrd, — svarade Anders och spottade samt vände sig lugnt om och försvann åter bakom stenen.
Nu hördes flere röster; det skrattades och pratades bakom stenen, medan Törres helt villrådig stod och samlade sina tankar. Men hans blod hade råkat i en sådan svallning, hans sinne var så uppfyldt af den gyllene drömmen, att han ro-
