fröken Thorsen och stammade, då Törres helt allvarsamt sade:
— Vill fröken hjälpa mig?
Det var en riktig komedi.
Det kom bud att herr Jessen icke skulle infinna sig i dag, och nu väntade de oroligt på fru Knudsen.
Hon stannade också vid kontorsdörren, alldeles öfverväldigad. Och den känsla, som först grep henne var oro öfver alla dessa varor, som voro hennes och som hon skulle få sålda och betalade.
— Herre Gud, så mycket tvål! — utbrast hon och stannade framför ett högt torn af kulörta tvålstänger, som Törres hade uppfört midt på disken. — Vi ha för mycket tvål!
Törres visade henne småleende att tornet var ihåligt och tomt.
— Men lagret! — sade fru Knudsen.
— Vi ha ingenting på lager, — svarade Törres skrattande.
— Har ni tagit upp alt? — Hon hade aldrig tänkt sig annat än att man skulle sätta fram endast ett litet prof. — Går det värkligen an?
Törres tog fortfarande småleende en liten pappask ner från hyllan, där långa rader af dylika askar stodo. Han öppnade den och visade den åt fru Knudsen; den var tom.
— Ser ni, man skall få det intrycket att Cornelius Knudsens butik är så full af all världens härligheter, att den formligen simmar i öfverflöd, — sade han.
Dagen började, och fru Knudsen stannade kvar i butiken. Det roade henne att se de
