och den gamla delningen af butiken var bruten med ett slag.
Därigenom uppstod visserligen ganska mycken förvirring, men det tykte Törres om. Han ville att folk skulle få tränga sig fram mellan andra, innan de funno det som de sökte; och snart rådde den gladaste och lifligaste stämning bland de besökande. Unga flickor skrattade och pratade, medan allvarliga män, som skulle köpa allvarliga saker, stodo midt ibland kvinnfolken och inte riktigt viste om de tykte om det eller ej.
Men Simon Varhoug var där likasom förut, och profver af alt möjligt sågo de framför sig på disken; ljust var det också, men det var så ovant att färdas där bland alla de fina damerna.
Fru Knudsen kom att stå vid kassan hela dagen, och hon fick emottaga många komplimanger af bekanta. På kvällen voro både hon och hennes betjäning ganska trötta.
Törres visade henne triumferande resterna af tvåltornet.
— Men hvad månne herr Jessen skall säga? — sade fru Knudsen plötsligt.
Lilla fröken Thorsen blef i ett nu allvarsam och såg på Törres, men han svarade helt lugnt:
— Jag önskar att herr Jessen skulle komma i morgon, här blir tillräckligt att göra.
Medan dagen förflöt på detta sätt i Cornelius Knudsens butik, var det mycket stilla i den stora Brandtska butiken bredvid den. Bodbetjäningen sprang alt emellanåt ut på gatan eller gjorde sig något ärende för att se på den nya anordningen och den stora trafiken hos grannen.
