mången seger, till och med öfver Brandt, hvars varor annars ansågos vara de finaste.
Han anlände så tidigt, att handeln ännu icke hade kommit i gång, men Törres och de andra hade dock fällt upp att göra med att ordna alt efter gårdagens förvirring.
Midt i butiken stannade han med hatten på hufvudet och kastade en föraktlig blick på den långa disken. Sedan sade han med ett tonfall, hvarpå han hade öfvat sig under vägen:
— Packa in alt det där! Disken skall vara tom.
Fröken Thorsen hade fått likasom ett slag för bröstet, då han trädde in. Herr Jessen hade ännu stort välde öfver henne. Hon stod där likblek utan att röra sig; ingen af de andra gjorde häller min af att börja.
Det började rycka i herr Jessens ansikte, och hans läppar skälfde. Han höjde sin lilla, tunna käpp och slog den i disken.
— Det där skall tagas bort! — ropade han. — Hvem är det som befaller här, ni eller jag? — Och han såg Törres rakt in i ögonen.
Men Wold låtsade vara alldeles lugn och skrattade försmädligt.
— Jag tänker att det hvarken är ni eller jag, — svarade han.
— Det skola vi snart få se, — skrek herr Jessen och skyndade in på kontoret.
Det började emellertid komma kunder i butiken och handeln gick. Men hvarje gång något ljud hördes från kontoret, såg fröken Thorsen på Wold. Hon kände att dessa ögonblick voro afgörande för henne; men hon kunde icke läsa
