84
någonting i hans ansikte. Törres arbetade ifrigt och gladt, likasom om ingenting hade händt. —
Så snart Jessen stod framför fru Knudsen började han tala häftigt och med blicken oafvändt riktad på henne.
Hon skyndade sig att afbryta honom.
— Ja, det var dumt, herr Jessen. Jag erkänner att jag borde ha talat med er innan jag. . . .
— Åh, det är inte det värsta, fru Knudsen! . . . Men. . . .
— men, — återtog hon — jag hade själf ingen aning om att förändringen. . . .
— Det är inte förändringen jag ville tala om, — sade han dystert.
— Och jag måste för resten säga att det åtminstone tillsvidare tycks gå, — sade hon.
— Jag har under den sista tiden talat mycket med min mor om min framtid, fru Knudsen . . .
Hon försökte ännu att afböja det, som hon visste skulle komma, men han kunde icke längre lägga band på sig; han glömde sin egen skygghet och var endast medveten om en sak, nämligen att alt nu stod på spel för honom, och att han måste segra. Och han uppbjöd alt för att vinna henne. Han skildrade sin ifver; han sade att alla hans drömmar hade rört sig omkring henne, att han älskade henne, och att hans gamla mor skulle välsigna den dag då hon gjorde honom lycklig.
Fru Knudsen hade många gånger undrat öfver huru det skulle gå om hon åter skulle råka ut för en lidelsefull kärleksförklaring, men fastän herr Jessens sätt och ord voro så passionerade,
