pade med hög röst, just för att det skulle höras af de andra bakom stenen:
— Jag bjuder femtio öre för rodd till stationen.
Men då ljöd ett skratt öfver det lugna vattnet, ett skratt, hvars make Törres aldrig hade hört, därför att det var stadsskratt — retande, öfverlägset och fritt. Och det ropades:
— Kom fram! Fram med mannen med de femtio örena! . . . Låt oss få se guldfågeln!
Ett par glada röda ansikten sträktes fram för att se på honom, och då Törres flyttade sig litet, fick han se tre stadsherrar med fiskredskap, som hade slagit sig ner i gräset, i lä bakom den stora stenen. De hade en hvit duk utbredt emellan sig, och flaskor lågo i ring från den ena till den andra. Där funnos glas med rödt och gult uti, smör i glasskål, fint stadsbröd, öppnade bleckdosor, kycklingar i papper; — Törres såg det alt i ett enda ögonkast utan att uppfatta annat än att det var ofantligt dyrt; och han kände sig helt modlös.
— Kom hit, pojke, och drick ett glas! — ropade den äldste af herrarne, som var fet och röd i ansiktet.
Men Törres stod där mörk i hågen och svarade bara:
— Jag skall öfver sjön, jag.
— Drag åt helvetet! — ropade den tjocke herrn och tömde själf glaset. — Det är vi som rå om båten.
— Fins det plats för flere i den Anders? — frågade en af de andra.
