bankodirektören än viste eller anade, så skulle han dock icke affordra honom räkenskap for hvarifrån han hade fått penningarne. Och alt annat var Törres med om.
— Nej, ser ni, orsaken till att jag har låtit kalla er hit är den att jag intresserar mig för de unga krafterna i staden, — återtog bankodirektören vänligt. — Och då ni redan åtnjuter så stort förtroende bland edra egna, kommer ni utan tvifvel i framtiden att få större medel i er vård.
— Det hoppas jag, herr bankodirektör.
— Och därför ville jag erbjuda er min hjälp med råd och dåd.
— Jag kan inte vara nog tacksam. . . .
— Åh, det är mig ett nöje att understöda de unga krafterna, — sade bankodirektören och satte sig åter i länstolen samt förklarade för herr Wold att insättningar i sparbanken kunde vara bra nog för gamla jungfrur, men att de unga krafterna, som skulle bidraga att höja stadens anseende, också måste placera sina penningar i dess merkantila företag, i skeppsfart, i industriela anläggningar och så vidare.
Nu kunde Törres följa med och kände sig helt lätt om hjärtat. Han hade nog hört omtalas bankodirektörens specialitet att locka oerfarna vänner att köpa osäkra fartygsandelar och tvifvelaktiga aktier. Han var beredd att i mångt och mycket rätta sig efter denne farlige man, som sannolikt hade genomskådat hans knep med de uppdiktade namnen och anade hans hemlighet; men han skulle i alla fall vara på sin vakt.
Därför låtsade han vara ytterst tacksam för
