90
de utsikter få penningar att fördelaktigt placerade, som öppnade sig för honom, men han nappade icke på någon särskild krok, eftersom han hela tiden påstod att han själf icke egde något kapital. Skulle han däremot någonsin få penningar om hand, så skulle han visst icke underlåta att begagna sig af herr bankodirektörens älskvärda anbud.
Därmed skildes de för denna gång.
Bankodirektören satt en stund och tänkte. Han hade blifvit uppmärksam på det fiffiga sätt, hvarpå den unge mannen placerade sina penningar. Hvarifrån han fick dem behöfde Christensen icke bry sig om; han hade själf arbetat sig upp från ingenting. Därför hade Törres förvånat honom genom sin plumphet, som hade varit nästan omöjlig att öfverskyla. Denna „unga kraft“ skulle kanske bli rik, men han skulle aldrig nå de höjder, där bankodirektör Christensen lefde och regerade.
Men för Törres Wold var detta möte en händelse, som med ens höjde honom ett godt stycke. Ätt han blifvit kallad till ett enskildt samtal med stadens förnämste bankman var en ofantlig utmärkelse för en bokhållare, och det ökade i främsta rummet hans anseende hos fru Knudsen.
Han hade efter herr Jessens plötsliga afgång blifvit förste bokhållare, endast därför att det icke fans någon annan. Men fru Knudsen kände sig ingalunda öfvertygad om att han var sin ställning vuxen. Därtill kom att Gustaf Kröger alltid hade någonting att anmärka emot Törres.
Det hade till och med gått därhän att Kröger ganska sällan besökte henne på kontoret, och
