92
Men alt detta värkade såsom en frälsning från Törres Wolds inskränkta värksamhet. Han behöfde icke längre så omsorgsfullt dölja sina pengar i de hemligaste och farligaste företag. Han kunde nu utvidga sin lånerörelse, och rikta sig på alla möjliga sätt, under det han fortfarande uppträdde endast såsom kommissionär för andra.
Ty han tålte icke att förlora penningar, det vill säga han blef riktigt sjuk däraf. Det hade händt en eller ett par gånger att han omöjligt hade lyckats återfå mindre belopp; och då var Törres alldeles utom sig; han kunde hvarken äta eller sofva. Först sedan han hade förvissat sig om att det icke mera fans en enda styfver att plocka af gäldenären, blef han litet lugnare; men han antecknade sina förluster och summerade ofta ihop dem i hufvudet för att skärpa sin försiktighet.
Då någon i hast behöfde ett par hundra kronor — och det hände förvånansvärdt ofta, — så kände Törres Wold utan att väcka misstankar skaffa dessa penningar mot en tre månaders växel, under det man å ömse sidor antog att han hade fått sig dessa penningar anförtrodda af personer, som funnos någonstädes långt borta.
Någon gång kunde det bland kamraterna, där man icke var så nogräknad med dylika hemligheter, hända att någon gjorde en liten hänsyftning på fru Knudsens penninglåda. Men Törres skrattade med och såg från den ena till den andra. Han viste att ingen på allvar vågade kasta den första stenen. Men annars, utom den intima kamratkretsen yppades inga misstankar, och om en
