94
den stora tur han hade haft steg honom åt hufvudet, och han trodde icke längre på de klyftor, som skulle skilja människorna.
Törres Wold lät denna kväll anmäla sig såsom benägen att inträda i klubben och blef till Gustaf Krögers stora förargelse antagen.
Han kände likväl en viss oro, då han infann sig på den första klubbalen. Han hade visserligen gått i dansskola och utmärkt sig på slutbalen, men det var med fröken Thorsen och hennes gelikar han hade dansat.
Här blef han nu utan vidare presenterad för gamla biskopinnan Hagerup, som han hittils endast hade sett åka omkring i täckvagn, och insvept i pälsvärk. Den följande af klubbens värdinnor var själfva den döfva amtmanskan, vid hvars lösa tänder man måste vara van för att icke förlora fattningen. Där voro byfogden och krigskommissarien i uniform. Löjtnanterne granskade honom från topp till tå och studenterne böjde sina bleka ansikten emot hvarandra och smålogo hånfullt.
Törres började åter tro på klyftorna; men han balancerade försiktigt, höll sig mycket stilla och dansade endast med damer, som icke blifvit uppbjudna af andra. De gamla gåfvo honom det vitsordet att han var rätt bra att vara en bondgosse.
— Herr Wold; fru Steiner!
Det var en af arrangörerne som presenterade dem för hvarandra.
— Jag har föresatt mig att göra er bekantskap, — sade hon och räkte honom handen.
Törres kunde endast småle och buga sig.
