»Är det verkligen du, Jane?» frågade hon med sin vanliga, milda röst.
»O! hon skall inte dö,» tänkte jag; »de ha misstatagit sig; hon skulle då inte tala med denna jemna röst, ej se på mig med denna lugna blick.»
Jag lutade mig ned öfver hennes bädd och kysste henne; hennes panna var kall, och kalla och magra voro hennes kinder; hennes armar och händer likaså, men hennes leende var detsamma som fordom.
»Hvarföre har du kommit hit, Jane? Det är sent, jag hörde klockan för några minuter sedan slå elfva.»
»Jag har kommit för att se dig, Helena. Jag fick höra att du var mycket sjuk, och jag kunde inte somna förr än jag fått tala med dig.»
»Du kom väl för att säga mig farväl. Du kom då troligen lagom.»
»Ska du fara bort någonstädes, Helena? Ska du fara hem?«
»Ja, till mitt eviga hem — mitt sista hem.»
»Nej, nej, Helena!» ropade jag, öfverväldigad af smärta.
Under det jag försökte svälja mina tårar, fick Helena ett häftigt anfall af sin hosta; sköterskan vaknade ej deraf. När den var öfver, låg hon några minuter alldeles utmattad; sedan hviskade hon:
»Jane, dina små fötter äro bara: lägg dig här och drag mitt täcke öfver dig.»
Jag gjorde så; hon lade sin arm omkring mig, och jag tryckte mig till henne. Efter en lång stunds tystnad återtog hon med alltjemt hviskande röst:
»Jag är lycklig, Jane, mycket lycklig; och när du får höra att jag är död, så får du inte sörja, ty det är inte något att sörja öfver. Alla måste vi en gång dö, och den sjukdom, som tager mig härifrån, är ej smärtsam; den växer småningom, mildt och nästan utan plågor — min själ är i ro. Ingen skall särdeles mycket sakna mig, Min far har nyss gift sig för andra gången, och han mins mig ej stort. Jag dör ung, och på detta sätt undgår jag många lidanden; ty jag har inte de egenskaper och naturanlag, hvilka fordras för att lefva rätt lyckligt i denna verlden; jag skulle ständigt ha felat.»
»Men hvart går du, Helena? Vet du det?»
