flyttade med sin man (en förträfflig prest och nästan värd en sådan hustru) till ett aflägset grefskap, och var följaktligen förlorad för mig.
Ifrån den dag hon lemnade mig, var jag ej mer den samma; med henne försvann den känsla af förnöjsam trefnad och välbefinnande jag hittills erfarit, allt som bidragit till att göra Lowood i någon mån till ett hem för mig. Jag hade tillegnat mig mycket af hennes natur och hennes vanor; mina tankar hade blifvit mera harmoniska, och bättre känslor hade fått insteg i min själ. Jag var pligt och ordning trogen: jag var lugn och stilla; jag trodde mig vara nöjd. I andras ögon, och till en stor del äfven i mina egna, tycktes jag vara af ett saktmodigt och undergifvet sinnelag.
Men ödet, i skapnad af den ärevördige mr Nasmyth, skilde mig och miss Temple ifrån hvarandra. Jag såg henne i sin resdrägt, strax efter vigselceremonien, uppstiga i diligensen; jag såg vagnen fara uppför backen och snart försvinna bakom den, och sedan drog jag mig tillbaka till mitt rum och tillbragte der i ensamhet den återstående delen af dagen.
Jag gick fram och tillbaka i mitt rum; jag inbillade mig att jag endast kände saknad öfver den förlust som jag nu gjort, och att jag blott grubblade på huru jag skulle kunna ersätta den. Men då jag uppvaknade ur mina tankar och såg upp och fann, att eftermiddagen var förbi och aftonen långt framskriden, gjorde jag en annan upptäckt; den nemligen, att jag på denna stund undergått en genomgripande förvandling, att mitt sinne hade kastat af sig allt hvad det lånat af miss Temple — eller, rättare sagdt att hon tagit med sig den rena luft, som jag andats i hennes närhet — och att jag nu var lemnad i mitt naturliga element och åter började känna de forna känslorna röra sig i mitt inre. Det föreföll mig som om jag icke så mycket hade förlorat ett stöd, som snarare en bevekelsegrund: det var icke kraften och förmågan att fortfarande vara lugn och stilla, som jag saknade, utan sjelfva grunden och anledningen fans icke mera till för mig. Min verld hade under några år varit helt och hållet inskränkt till Lowood, min enda erfarenhet hade varit den af dess regler och stadgar; men nu erinrade jag mig, att den verkliga verlden var stor,
