och att ett vidsträckt fält af farhågor och förhoppningar, af frestelser och pröfningar, väntade dem, som hade mod att gå ut i den vida rymden för att söka den verkliga kunskapen om lifvet midt ibland alla dess faror.
Jag gick till fönstret, öppnade det och såg ut. Der voro de två flyglarna på bygningen, der var trädgården; der såg jag Lowoods gränser, och der längst borta bergen, som höjde sig vid horisonten. Mina blickar foro hastigt öfver alla andra föremål, för att hvila på de mest aflägsna, de blåa bergstopparna; det var dit bort jag längtade, på andra sidan om dem; den plats, der jag nu lefde, inom dessa gränser af berg och ljunghed, var för mig likt ett fängelse, en förvisningsort. Jag såg den grå landsvägen, som slingrade sig kring foten af ett berg och försvann i ett aflägset pass; o, huru jag längtade att få följa den vidare! Jag återkallade i mitt minne den dag, då jag i en diligens hade rest just denna väg; jag ihågkom, huru jag i mörkret farit utför den der backen. En hel evighet tycktes mig hafva förflutit ifrån den dag, som först förde mig hit till Lowood, och sedan dess hade jag aldrig lemnat denna plats. Alla ferierna hade jag tillbragt i skolan; mrs Reed hade aldrig låtit hemta mig till Gateshead, och hvarken hon eller någon annan af familjen hade någonsin besökt mig. Hvarken medelst bref eller på annat sätt underhöll jag något samband med den yttre verlden; skolans regler, pligter och vanor, dess ansigten, röster och klädedrägter, dess sympatier och antipatier, med ett ord, skolans lilla och trånga verld var allt hvad jag kände af lifvet. Men nu kände jag, att detta icke var nog; på en enda eftermiddag hade jag tröttnat vid åtta års inrotade vanor. Frihet önskade jag, efter frihet längtade jag, efter frihet bad jag till Gud; men bönen tycktes dö bort i den tomma rymden. Jag framhviskade då en ödmjukare bön, om förändring, om ombyte, men äfven den bönen tycktes förskingrad af vinden. »Förunna mig då åtminstone, o Gud, ett nytt slafveri!» utropade jag nästan förtviflad.
I detsamma ringde qvällsklockan, och jag måste gå dit ned.
Jag fick sedan ej tillfälle att åter upptaga den afslitna tråden af mina tankar, förr än jag gick till hvila; men äfven då hindrade mig en af lärarinnorna, som bebodde
