samma rum som jag, genom sitt prat från att sysselsätta mina tankar med det ämne, till hvilket jag så ifrigt längtade att få återkomma. Huru innerligt jag önskade, att sömnen skulle tysta hennes tunga! Det föreföll mig som om någon god ingifvelse nog slutligen skulle komma till min hjelp, om jag blott kunde få återtaga de tankar som vaknat i min själ, då jag stod der borta vid fönstret.
Slutligen snarkade miss Gryce; hittills hade hennes snarkningar utgjort min plåga; men denna afton helsade jag med tillfredsställelse de första ljud, som tillkännagåfvo hennes djupa sömn. Jag var nu säker för allt störande afbrott, och mina redan till hälften qväfda tankar vaknade i ögonblicket åter till lif.
»Ett nytt slafveri! Ja, det ligger dock något i dessa ord,» sade jag för mig sjelf. »Jag vet att det gör det, emedan de icke låta så särdeles ljufva och angemäma; det låter icke som frihet, fröjd och njutning: onekligen angenäma och behagliga ljud, men för mig dock intet annat än tomma ljud, och så tomma, så ihåliga, att det endast är en onödig tidsförlust att lyssna till dem. Men slafveri! Det är något annat; det är den rena, handgripliga verkligheten. Hvar och en måste slafva och arbeta. Jag har nu trälat här i åtta år; allt hvad jag önskar, är att få en annan verkningskrets. Kan inte min egen vilja uträtta så mycket? Är det väl omöjligt att bringa det till verkställighet? Jo — jo — det måste kunna gå för sig, om jag blott hade en nog verksam hjerna för att finna något medel att hinna detta mål.»
Jag satte mig upp i sängen för att utfundera detta medel. Det var en kylig natt: jag svepte en schal omkring mig och började derefter att tänka allt hvad jag förmådde.
»Hvad är det då jag vill? Jag vill ha en ny plats, jag vill komma i ett annat hus, i nya förhållanden, se nya ansigten. Jag önskar ej något annat än detta, emedan det icke är värdt att önska något bättre. Huru gör man då för att skaffa sig en ny plats? Man vänder sig förmodligen till sina vänner; men jag eger inga sådana. Men det fins också många andra, hvilka icke hafva några vänner och hvilka få hjelpa sig sjelfva; och hvilka utvägar ha då dessa?»
Jag kunde icke säga det; jag kunde icke finna något svar på denna fråga; jag befalde derföre min hjerna att
