Jag sysselsatte mig nu med förberedelserna till min resa; de bestämda fjorton dagarna försvunno hastigt. Jag hade icke något särdeles stort klädförråd, ehuru det var fullkomligt tillräckligt för mina behof; och den sista dagen räckte mer än väl till för mig att packa min kappsäck, densamma som jag för åtta år sedan hade fört med mig från Gateshead.
Kappsäcken stod färdigpackad; inom en halftimme skulle postbudet komma och hemta den för att taga den med sig till Lowton, dit jag sjelf helt tidigt nästa morgon skulle begifva mig och der jag skulle möta diligensen. Jag hade borstat min svarta resklädning och lagt i ordning min hatt, handskar och muff; jag hade sett åt i alla mina lådor, att jag ej hade glömt något efter mig, och nu, då jag icke mera hade något att göra, satte jag mig ned och försökte att sofva. Men jag kunde icke; ehuru jag hela dagen varit i rörelse, kunde jag likväl icke taga ett enda ögonblicks hvila. Jag var dertill allt för orolig. En sida af mitt lif slöts denna qväll, och en ny skulle följande morgon öppnas; det var mig omöjligt att sofva under denna mellantid, jag måste feberaktigt vaka dessa sista timmar.
»Miss Eyre,» sade en tjenstflicka, som mötte mig i förstugan, der jag likt en kringirrande ande vandrade fram och tillbaka, »det är någon der nere, som önskar tala med er.»
»Helt säkert postbudet,» tänkte jag och sprang ned för trappan, utan att taga någon vidare reda derpå. Jag gick förbi förmaket, hvars dörr stod till hälften öppen, och gick åt köket till, då någon i detsamma kom springande emot mig —
»Det är hon! Jag är säker derpå. Jag skulle ha känt igen henne när och hvar som helst!» ropade denna, i det hon stälde sig i vägen för mig och fattade min hand.
Jag betraktade den nämda personen och såg en snygt klädd qvinna, som tycktes tillhöra den tjenande klassen, temligen matronlik, ehuru ännu ung, med ett ganska hyggligt utseende, svart hår, mörka ögon och frisk hy.
»Nå, hvem är det?» frågade hon med en röst och ett småleende, som jag till hälften igenkände. »Jag vill hoppas, att ni inte alldeles glömt bort mig, miss Jane?»
