»Han är mycket lång. Somliga tycka att han är vacker; men han har så fasligt tjocka läppar.»
»Och mrs Reed då?»
»Hon ser styf och stolt ut, men jag tror, att hon inte är så glad och nöjd inom sig. Mr Johns uppförande går henne mycket till sinnes — han förstör så mycket pengar.»
»Var det hon, som skickade er hit, Bessie?»
»Nej, visst inte; men jag har länge önskat att få se er, och när jag fick höra, att det hade varit bref ifrån er, och att ni skulle flytta till en annan trakt af landet, beslöt jag att resa hit och se er ännu en gång, innan ni kommer ännu längre bort ifrån mig.»
»Jag fruktar, Bessie, att edra förhoppningar i afseende på mig ha svikit er», sade jag småleende; ty jag märkte, att Bessies blickar, ehuru de talade om aktning, likväl ingalunda uttryckte någon beundran.
»Nej, miss Jane, visst inte! Ni är fin och belefvad, ni ser ut som en riktigt förnäm dam, och det var allt hvad jag någonsin väntade af er; ni var just aldrig någon skönhet som barn.»
Jag log åt Bessies uppriktiga svar. Jag kände, att det var riktigt och sanningsenligt, men jag tillstår, att jag icke var helt och hållet likgiltig derför. Vid aderton år önska de flesta menniskor att behaga, och medvetandet, att man icke har ett yttre, som gynnar denna önskan, är allt annat än angenämt.
»Men jag är säker på att ni är mycket snäll ändå,» fortfor Bessie, för att trösta mig. »Hvad kan ni för godt? Kan ni spela piano?»
»Åh ja, något litet.»
Det fans ett sådant i rummet; Bessie gick och öppnade det och bad mig spela litet för henne. Jag spelade ett par valser, och hon var alldeles förtjust.
«De unga damerna hemma kunna inte spela så bra på långt när,» sade hon helt förnöjd. »Jag har alltid sagt, att ni skulle komma att öfverträffa dem i kunskap och lärdom. Kan ni måla också?»
»Det är en af mina taflor, som hänger öfver spiseln.»
